Ingen dans på rosor...

Livet som Trollmamma är verkligen ingen dans på rosor... Det är ständig kamp mellan jobb, smärta, vara borta från familjen, bråk med sonen, kampen mot envisa kilon...ja you name it! Varför ska jag bara tiga och låtsas att allt är bra? Det är ju det det INTE är... Jag tror att jag behöver få ur mig all skit jag går och bär på. Det kommer från och med 2013 bloggen vara till för! Här ska jag gnälla, klaga, dela med mig av roliga, jobbiga, tråkiga och allvarliga saker.

Nu när det snart gått 2 veckor sedan vi fick diagnosen på J så har jag hunnit tänka en hel del, läst på lite grann och funderat ännu mer. Det är massor med pusselbitar som faller på plats när jag tänker tillbaka på alla år som vi kämpat och bråkat osv. Otaligt antal gånger som vi fått höra att han är ouppfostrad, bråkig, stökig, konstig, "som en liten farbror" osv, och JA det är så han är. Det är en del av hans diagnos. Nu gäller det bara att få de rätta "verktygen" och hjälpen så att vardagen flyter på och vi får andningshål så vi inte kvävs... Förhoppningsvis så dröjer det inte länge innan de hör av sig från barnhabiliteringen så vi får träffa de.

Nu har barnen varit lediga i över en vecka och varit tillsammans varenda dag, och nu under helgen (framförallt i dag) har J varit på tjejerna mer än vanligt och de var väldigt ledsna när jag kom hem efter jobbarhelgen. Han har varit i sitt esse och retar, nyper, slår, knuffar osv. Började direkt tänka på hur det var förra året just innan nyår...PRECIS som nu! Vad hände förra nyårsaftonen? Jo vi ställde in det firande vi hade planerat pga att han var som han var då. Men det hade jag inte tänkt göra i år. Så jag har ringt till farfar och farmor och "lånat ut" honom några nätter...för resten av familjens skull. Det första han sa när han fick veta att vi skulle bort var att det kommer att bli tråkigt, ni vuxna kommer bara sitta och prata och jag har inget att göra. Då känns det bättre att han är hos de än att följa med och "sabba" vår kväll.

Om det är någon som läser här som också har barn med autismspektrum störning/asperger syndrom så får ni gärna skriva till mig. Vill gärna ha tips på böcker som man som förälder har nytta av, och gärna någon som riktar sig till syskon. Vill hitta någon bok som på ett bra sätt beskriver så syskon lätt kan förstå... M frågar ofta varför han gör så här, varför han alltid är dum osv. Tycker det är svårt att förklara så att hon förstår...

Kram från en trött, smärtpåverkad Trollmamma!

The end!

  Målet är nått, matchen är avslutad...eller vad man ska säga... Nu har vi i alla fall fått resultatet av utredningen av J. Som jag så länge har misstänkt så var det en autismspektrumstörning. Så jävla skönt att jag hade rätt! Han är 9 år och jag har då sagt i minst 6 år att nått stämmer inte, har mötts att skeptiska människor som tycker jag varit knäpp som trott det... De har sagt att det är vanlig trotts och att det varit jobbigt att få syskon. Men ack så fel de hade, och så rätt jag hade! DET känns som en högvinst! Sen finns det så klart saker med detta som känns som nitlotter...men det tar jag inte här!

Det var en fantastisk psykolog som vi träffade. I går träffade han Magnus för att ge beskedet då jag jobbade. Jag pratade med honom i telefon i dag då han ville prata med mig om lite annat också...sånt som jag fått lida för tidigare i livet... En mycket trevlig och sympatisk människa!

Ligger nu i sängen i mitt ensamma rum i Öjebyn. Har ledigdag men är kvar då jag hade diverse ärenden här i Piteå att fixa...

Fy fan vad jag hatar denna ensamhet! Saknar någon att krama... Jag blir fan knäpp av att inte få fysisk kontakt på mer än två dagar, ingen älskling att krama, inga barn att snusa i nacken, ingen katt att gosa med.

På måndag är det jul och jag får vara ledig...längtar faktiskt jätte mycket!

God jul alla som eventuellt läser...