Den stora frågan nu är om jag ska bita ihop eller bryta ihop... Jag har så jävla ont i min kropp, framförallt ryggen och huvudet, trötthet som inte verkar gå sova bort, konstig känsla i kroppen och allmänt nere. Det är ett helvete att vara borta från familjen, det är hemskt att fara och sen komma hem... Ensamheten som jag måste stå ut med när jag är borta och jobbar är nog den värsta man kan tänka sig...pratar för mig själv för att inte bli galen :p
Bita ihop till jag jobbat klart, eller bryta ihop här och nu? Vet fan inte vad jag ska ta mig till... Samvetet säger bit ihop och "rid ut stormen" för de "behöver" dig men min kropp börjar protestera. Är det värt det???
En stor stress i allt detta är J och diagnosen som vi ska "växa in i". Så mycket jag vill ha gjort, men INGEN tid att göra det... Allt blir bara så fel! Jag blir tokig snart!!!!!!
torsdag 24 januari 2013
fredag 18 januari 2013
150%
Från och med måndag så har jag 150% sysselsättning :p Jobbar heltid och pluggar deltid... Fritid, det har jag ändå ingen så det blir ingen större skillnad :p
Påbörjar en vidareutbildning, specialistsjuksköterska Vård av äldre. Läser på distans och halvfart så det ska bli kul. Några gånger under våren kommer jag att måsta flyga ner till Stockholm för att det är obligatoriska träffar på Karolinska Institutet, och det gör mig inget.
Sen så är det nu bestämt att jag inte kommer att fortsätta i Öjebyn. Det är inte ens säkert att jag kommer att fortsätta ända till 31 mars, ska prata med enhetschefen på måndag och höra om det är ok att jag bara är kvar till slutet på februari... Det är alldeles för jobbigt med allt pendlande och att vara borta hemifrån. Jag hinner INGET när jag är hemma och familjen blir lidande.
Hemma så kämpar vi på med allt kring J. Hade träff med skolan i tisdags och psykologen var med via telefon och återgav sitt resultat av utredningen. Jag hade fattat helt fel, det är inte Asperger, utan det är Autistiskt syndrom som J har. Det var visst en viss skillnad på dessa...men ändå inom samma typ av funktionshinder.
Håller på att bygga upp ett schemasystem och rutinschema för honom. Hittills så har det fungerat bra och han följer de och får "belöning" som han i sin tur kan använda till att "betala" när han vill låna min bärbara eller vår iMac.
I morgon ska han vara med farmor och jag och tjejerna ska på stan och se om vi hittar nått kul att shoppa, kanske blir det även att äta/fika på stan ;) Länge sedan jag och tjejerna hade "egentid" och bara hade det trevligt...
Påbörjar en vidareutbildning, specialistsjuksköterska Vård av äldre. Läser på distans och halvfart så det ska bli kul. Några gånger under våren kommer jag att måsta flyga ner till Stockholm för att det är obligatoriska träffar på Karolinska Institutet, och det gör mig inget.
Sen så är det nu bestämt att jag inte kommer att fortsätta i Öjebyn. Det är inte ens säkert att jag kommer att fortsätta ända till 31 mars, ska prata med enhetschefen på måndag och höra om det är ok att jag bara är kvar till slutet på februari... Det är alldeles för jobbigt med allt pendlande och att vara borta hemifrån. Jag hinner INGET när jag är hemma och familjen blir lidande.
Hemma så kämpar vi på med allt kring J. Hade träff med skolan i tisdags och psykologen var med via telefon och återgav sitt resultat av utredningen. Jag hade fattat helt fel, det är inte Asperger, utan det är Autistiskt syndrom som J har. Det var visst en viss skillnad på dessa...men ändå inom samma typ av funktionshinder.
Håller på att bygga upp ett schemasystem och rutinschema för honom. Hittills så har det fungerat bra och han följer de och får "belöning" som han i sin tur kan använda till att "betala" när han vill låna min bärbara eller vår iMac.
I morgon ska han vara med farmor och jag och tjejerna ska på stan och se om vi hittar nått kul att shoppa, kanske blir det även att äta/fika på stan ;) Länge sedan jag och tjejerna hade "egentid" och bara hade det trevligt...
söndag 13 januari 2013
Det är jobbigt nu...
Det är väldigt jobbigt nu...jag vet inte hur jag ska orka. Att vara borta från familjen så mycket som jag är/har varit nu tär på mig. Jag hinner inte mer än komma hem så ska jag i väg igen. Gör bara det som är det absolut viktigaste och måste överlåta resten till Magnus. Har ett otroligt dåligt samvete och mår inte alls bra av det här... Jag vill vara hemma och hjälpa till att få någon ordning på vardagen för Jesper framförallt. Hinner liksom aldrig ta itu med alla mina idéer och saker som ska göras.
I morgon måste jag prata med enhetschefen och berätta att jag inte kommer att vilja fortsätta efter 31 mars och förklara varför. Jag kan inte låta de tro att jag ska vara kvar...det är bättre att de får chansen att hitta någon annan sköterska som bor närmare än mig. För min och familjens skull så kan jag inte fortsätta, det är bara så! Hade jobbet varit närmare så hade jag absolut fortsatt, för trivs det gör jag! Men jag mår inte bra att vara borta från mina nära och kära... De första två veckorna var det skönt, men nu är det enbart jobbigt!
Jag har sökt jobb i Skellefteå och hoppas så klart att jag ska få det, och jag har pratat med en boendechef där jag har varit om att jag vill vara där i sommar och kan jobba från 1 april ;) Hoppas, hoppas, hoppas...
Jag vet, jag borde vara glad att jag har ett jobb...och visst är jag väl det. Men det är inte värt det om det ska kosta mig mitt mående och att jag aldrig hinner leva som jag vill. Att vara trebarnsmamma, jobba på annan ort, ha ett barn med AS osv är fan inte lätt... Känns som om min situation är som gjord för att krascha...hårt och brutalt i den berömda väggen. Den närmar sig fortare än man kan ana...
I morgon måste jag prata med enhetschefen och berätta att jag inte kommer att vilja fortsätta efter 31 mars och förklara varför. Jag kan inte låta de tro att jag ska vara kvar...det är bättre att de får chansen att hitta någon annan sköterska som bor närmare än mig. För min och familjens skull så kan jag inte fortsätta, det är bara så! Hade jobbet varit närmare så hade jag absolut fortsatt, för trivs det gör jag! Men jag mår inte bra att vara borta från mina nära och kära... De första två veckorna var det skönt, men nu är det enbart jobbigt!
Jag har sökt jobb i Skellefteå och hoppas så klart att jag ska få det, och jag har pratat med en boendechef där jag har varit om att jag vill vara där i sommar och kan jobba från 1 april ;) Hoppas, hoppas, hoppas...
Jag vet, jag borde vara glad att jag har ett jobb...och visst är jag väl det. Men det är inte värt det om det ska kosta mig mitt mående och att jag aldrig hinner leva som jag vill. Att vara trebarnsmamma, jobba på annan ort, ha ett barn med AS osv är fan inte lätt... Känns som om min situation är som gjord för att krascha...hårt och brutalt i den berömda väggen. Den närmar sig fortare än man kan ana...
fredag 4 januari 2013
Så var det för mig...
Under i princip hela min skoltid, eller ja från kanske åk 3 till 9 + på gymnasiet (och även än i dag) så har jag blivit retad/mobbad pga min bror som är 7 år äldre än mig. Varför det? Jo för att han inte var/är som alla andra... Skulle det göras en utredning på honom så skulle han garanterat på diagnosen AST (AutismSpektrumTillstånd). Han har aldrig blivit utredd, utan han har bara vara "lite udda", en sån där som sticker ut ur mängden, ett lätt "offer" att utnyttja i olika situationer...osv.
Jag fick höra en massa elaka saker, blev utfryst och blev kallad fula saker pga att han är min bror. Hemma fick jag alltid höra att det inte var nått att bry sig om vad andra sa, de tyckte jag skulle "skaka av mig det" osv. Lättare sagt än gjort det där... Det var väl framför allt mamma som sa så, för jag tror inte att pappa egentligen hade så vidare stor koll på vad som sades och hände. För i princip allt som hände kring min bror skulle tystas ner och/eller slätas över och hållas hemligt från pappa. Detta är något som jag under uppväxten egentligen inte tänkte på. Men som på senare år mer och mer börjar komma tillbaka till mig och som jag i dag stör mig på. Min bror skulle "skyddas" och jag fick lida för detta...
En sak som jag minns så väl, och som jag verkligen led av, var när min bror hade ringt betalsamtal och pappa blev rasande för den skyhöga telefonräkningen och bestämde att det skulle stängas av för utgående samtal. Då var min bror kanske 15-16 år och jag då alltså 8-9 år. Sen for min bror till annan ort för att gå på särgymnasium och stannade sedan kvar på den orten ett tag. Tro inte att det öppnades upp för utgående samtal...nej då! Det gjordes det först efter jag flyttat hemifrån!!! Gissa om detta var jobbigt för mig i tonåren. Jag kunde aldrig ringa kompisar eller så utan var tvungen att vänta på att de skulle höra av sig... Först när jag fyllde 18 år fick jag min första mobiltelefon och kunde då ringa!
Fy fan... Detta är ju sjukt nu när jag tänker tillbaka!!! Här har de 2 stora barnen REDAN varsin mobiltelefon och kan ringa sina vänner NÄR DE VILL!!!
Pga att jag blev mobbad så var det inte så många som ville vara vän med mig... Det var några enstaka, men inte alls många. Att ens försöka sig på att få en pojkvän var otroligt jobbigt. De flesta visste vem jag var och ville så klart inte förknippas med mig. Minns när man var på disco och så att jag knappt fick dansa med någon, för vem ville röra i mig? Jag var ju "Älgpungens syrra" (JA det var hans öknamn).
När det var återträff (10 år) för oss som gått ut åk 9 vt -96 fick jag ÄN EN GÅNG höra dessa glåpord efter mig... Det fanns/finns alltså de som FORTFARANDE inte har vuxit upp. Detta är en av de anledningar jag har till att jag hatar orten där jag är född och uppvuxen... Jag får rysningar när jag ser de personer som sagt alla dessa saker och gjort tonåren till ett helvete för mig...
För ca 11 år sedan bestämde jag mig för att hjälpa min bror som då helt hade kört sin ekonomi i botten. Jag hjälpte honom att betala räkningar, göra upp avbetalningsplaner på alla skulder han hade, jag fick honom att flytta från den ort han bodde till den där vi bor för att lättare kunna hjälpa honom. Det blev en alldeles för stor belastning för mig då han inte fixade städning, tvättning, hygien osv. Jag ordnade då så han fick flytta till ett stödboende, jag blev godman och fick betalt för det jag tidigare hade gjort helt frivilligt. Nu har han bott i stödboende i drygt 6 år, och NU fungerar vardagen bra för honom. Han kan tvätta, städa, sköter sin hygien, har en daglig aktivitet...han har hittat sin plats i livet helt enkelt!
När vi här före jul fick diagnosen på sonen och jag berättade det för mamma så sa hon: "Du ska se att det där går över snart!" Som om det vore nån jävla förkylning eller så... Pappa däremot han sa att det var bra att vi fick veta vad som var fel och att nu kan vi ju faktiskt få den hjälp vi behöver...
Så sammanfattningsvis så har jag fått lida för att min bror (mest troligt) har AST...och nu är det jag som är mamman till sonen med AST... Jag VÄGRAR att min döttrar ska måsta uppleva samma sak som jag, eller ens i närheten av det! Jag vill att de ska vara stolta över sin storebror som faktiskt är superduktig på massor med saker, sen att han har en del brister ska de inte behöva lida för!!! Det ska jag se till!!!
Tro nu inte att jag är bitter pga detta...för det är jag INTE! Jag har bara aldrig någonsin skrivit om detta eller knappt berättat om detta för så många andra än de som står mig allra närmast.
Jag är glad att jag har min man, och att han är så underbar som han är. Han är den enda (ja faktiskt) som aldrig har brytt sig om att min bror är annorlunda... Han har funnits i mitt liv i snart 18 år...sedan jag var 15...
Hoppas att min "lilla" historia gett er läsare något. För mig har det i alla fall varit en befrielse att få skriva detta och "få ut" en del skit jag bär på.
Tack för att du orkade läsa!
Jag fick höra en massa elaka saker, blev utfryst och blev kallad fula saker pga att han är min bror. Hemma fick jag alltid höra att det inte var nått att bry sig om vad andra sa, de tyckte jag skulle "skaka av mig det" osv. Lättare sagt än gjort det där... Det var väl framför allt mamma som sa så, för jag tror inte att pappa egentligen hade så vidare stor koll på vad som sades och hände. För i princip allt som hände kring min bror skulle tystas ner och/eller slätas över och hållas hemligt från pappa. Detta är något som jag under uppväxten egentligen inte tänkte på. Men som på senare år mer och mer börjar komma tillbaka till mig och som jag i dag stör mig på. Min bror skulle "skyddas" och jag fick lida för detta...
En sak som jag minns så väl, och som jag verkligen led av, var när min bror hade ringt betalsamtal och pappa blev rasande för den skyhöga telefonräkningen och bestämde att det skulle stängas av för utgående samtal. Då var min bror kanske 15-16 år och jag då alltså 8-9 år. Sen for min bror till annan ort för att gå på särgymnasium och stannade sedan kvar på den orten ett tag. Tro inte att det öppnades upp för utgående samtal...nej då! Det gjordes det först efter jag flyttat hemifrån!!! Gissa om detta var jobbigt för mig i tonåren. Jag kunde aldrig ringa kompisar eller så utan var tvungen att vänta på att de skulle höra av sig... Först när jag fyllde 18 år fick jag min första mobiltelefon och kunde då ringa!
Fy fan... Detta är ju sjukt nu när jag tänker tillbaka!!! Här har de 2 stora barnen REDAN varsin mobiltelefon och kan ringa sina vänner NÄR DE VILL!!!
Pga att jag blev mobbad så var det inte så många som ville vara vän med mig... Det var några enstaka, men inte alls många. Att ens försöka sig på att få en pojkvän var otroligt jobbigt. De flesta visste vem jag var och ville så klart inte förknippas med mig. Minns när man var på disco och så att jag knappt fick dansa med någon, för vem ville röra i mig? Jag var ju "Älgpungens syrra" (JA det var hans öknamn).
När det var återträff (10 år) för oss som gått ut åk 9 vt -96 fick jag ÄN EN GÅNG höra dessa glåpord efter mig... Det fanns/finns alltså de som FORTFARANDE inte har vuxit upp. Detta är en av de anledningar jag har till att jag hatar orten där jag är född och uppvuxen... Jag får rysningar när jag ser de personer som sagt alla dessa saker och gjort tonåren till ett helvete för mig...
För ca 11 år sedan bestämde jag mig för att hjälpa min bror som då helt hade kört sin ekonomi i botten. Jag hjälpte honom att betala räkningar, göra upp avbetalningsplaner på alla skulder han hade, jag fick honom att flytta från den ort han bodde till den där vi bor för att lättare kunna hjälpa honom. Det blev en alldeles för stor belastning för mig då han inte fixade städning, tvättning, hygien osv. Jag ordnade då så han fick flytta till ett stödboende, jag blev godman och fick betalt för det jag tidigare hade gjort helt frivilligt. Nu har han bott i stödboende i drygt 6 år, och NU fungerar vardagen bra för honom. Han kan tvätta, städa, sköter sin hygien, har en daglig aktivitet...han har hittat sin plats i livet helt enkelt!
När vi här före jul fick diagnosen på sonen och jag berättade det för mamma så sa hon: "Du ska se att det där går över snart!" Som om det vore nån jävla förkylning eller så... Pappa däremot han sa att det var bra att vi fick veta vad som var fel och att nu kan vi ju faktiskt få den hjälp vi behöver...
Så sammanfattningsvis så har jag fått lida för att min bror (mest troligt) har AST...och nu är det jag som är mamman till sonen med AST... Jag VÄGRAR att min döttrar ska måsta uppleva samma sak som jag, eller ens i närheten av det! Jag vill att de ska vara stolta över sin storebror som faktiskt är superduktig på massor med saker, sen att han har en del brister ska de inte behöva lida för!!! Det ska jag se till!!!
Tro nu inte att jag är bitter pga detta...för det är jag INTE! Jag har bara aldrig någonsin skrivit om detta eller knappt berättat om detta för så många andra än de som står mig allra närmast.
Jag är glad att jag har min man, och att han är så underbar som han är. Han är den enda (ja faktiskt) som aldrig har brytt sig om att min bror är annorlunda... Han har funnits i mitt liv i snart 18 år...sedan jag var 15...
Hoppas att min "lilla" historia gett er läsare något. För mig har det i alla fall varit en befrielse att få skriva detta och "få ut" en del skit jag bär på.
Tack för att du orkade läsa!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
