Så var det för mig...

Under i princip hela min skoltid, eller ja från kanske åk 3 till 9 + på gymnasiet (och även än i dag) så har jag blivit retad/mobbad pga min bror som är 7 år äldre än mig. Varför det? Jo för att han inte var/är som alla andra... Skulle det göras en utredning på honom så skulle han garanterat på diagnosen AST (AutismSpektrumTillstånd). Han har aldrig blivit utredd, utan han har bara vara "lite udda", en sån där som sticker ut ur mängden, ett lätt "offer" att utnyttja i olika situationer...osv.

Jag fick höra en massa elaka saker, blev utfryst och blev kallad fula saker pga att han är min bror. Hemma fick jag alltid höra att det inte var nått att bry sig om vad andra sa, de tyckte jag skulle "skaka av mig det" osv. Lättare sagt än gjort det där... Det var väl framför allt mamma som sa så, för jag tror inte att pappa egentligen hade så vidare stor koll på vad som sades och hände. För i princip allt som hände kring min bror skulle tystas ner och/eller slätas över och hållas hemligt från pappa. Detta är något som jag under uppväxten egentligen inte tänkte på. Men som på senare år mer och mer börjar komma tillbaka till mig och som jag i dag stör mig på. Min bror skulle "skyddas" och jag fick lida för detta...

En sak som jag minns så väl, och som jag verkligen led av, var när min bror hade ringt betalsamtal och pappa blev rasande för den skyhöga telefonräkningen och bestämde att det skulle stängas av för utgående samtal. Då var min bror kanske 15-16 år och jag då alltså 8-9 år. Sen for min bror till annan ort för att gå på särgymnasium och stannade sedan kvar på den orten ett tag. Tro inte att det öppnades upp för utgående samtal...nej då! Det gjordes det först efter jag flyttat hemifrån!!! Gissa om detta var jobbigt för mig i tonåren. Jag kunde aldrig ringa kompisar eller så utan var tvungen att vänta på att de skulle höra av sig... Först när jag fyllde 18 år fick jag min första mobiltelefon och kunde då ringa!

Fy fan... Detta är ju sjukt nu när jag tänker tillbaka!!! Här har de 2 stora barnen REDAN varsin mobiltelefon och kan ringa sina vänner NÄR DE VILL!!!

Pga att jag blev mobbad så var det inte så många som ville vara vän med mig... Det var några enstaka, men inte alls många. Att ens försöka sig på att få en pojkvän var otroligt jobbigt. De flesta visste vem jag var och ville så klart inte förknippas med mig. Minns när man var på disco och så att jag knappt fick dansa med någon, för vem ville röra i mig? Jag var ju "Älgpungens syrra" (JA det var hans öknamn).

När det var återträff (10 år) för oss som gått ut åk 9 vt -96 fick jag ÄN EN GÅNG höra dessa glåpord efter mig... Det fanns/finns alltså de som FORTFARANDE inte har vuxit upp. Detta är en av de anledningar jag har till att jag hatar orten där jag är född och uppvuxen... Jag får rysningar när jag ser de personer som sagt alla dessa saker och gjort tonåren till ett helvete för mig...

För ca 11 år sedan bestämde jag mig för att hjälpa min bror som då helt hade kört sin ekonomi i botten. Jag hjälpte honom att betala räkningar, göra upp avbetalningsplaner på alla skulder han hade, jag fick honom att flytta från den ort han bodde till den där vi bor för att lättare kunna hjälpa honom. Det blev en alldeles för stor belastning för mig då han inte fixade städning, tvättning, hygien osv. Jag ordnade då så han fick flytta till ett stödboende, jag blev godman och fick betalt för det jag tidigare hade gjort helt frivilligt. Nu har han bott i stödboende i drygt 6 år, och NU fungerar vardagen bra för honom. Han kan tvätta, städa, sköter sin hygien, har en daglig aktivitet...han har hittat sin plats i livet helt enkelt!

När vi här före jul fick diagnosen på sonen och jag berättade det för mamma så sa hon: "Du ska se att det där går över snart!" Som om det vore nån jävla förkylning eller så... Pappa däremot han sa att det var bra att vi fick veta vad som var fel och att nu kan vi ju faktiskt få den hjälp vi behöver...

Så sammanfattningsvis så har jag fått lida för att min bror (mest troligt) har AST...och nu är det jag som är mamman till sonen med AST... Jag VÄGRAR att min döttrar ska måsta uppleva samma sak som jag, eller ens i närheten av det! Jag vill att de ska vara stolta över sin storebror som faktiskt är superduktig på massor med saker, sen att han har en del brister ska de inte behöva lida för!!! Det ska jag se till!!!

Tro nu inte att jag är bitter pga detta...för det är jag INTE! Jag har bara aldrig någonsin skrivit om detta eller knappt berättat om detta för så många andra än de som står mig allra närmast.

Jag är glad att jag har min man, och att han är så underbar som han är. Han är den enda (ja faktiskt) som aldrig har brytt sig om att min bror är annorlunda... Han har funnits i mitt liv i snart 18 år...sedan jag var 15...

Hoppas att min "lilla" historia gett er läsare något. För mig har det i alla fall varit en befrielse att få skriva detta och "få ut" en del skit jag bär på.

Tack för att du orkade läsa!