onsdag 27 februari 2013

Carolus Rex

En kort uppdatering bara... I lördags hämtade vi hem vår lilla "bebis" Calle. På torsdag är han 8 veckor gammal och han är världens sötaste och gosigaste lilla pryl...



För er som inte visste så betyder Carolus Rex kung Carl ;) och är dessutom en låttitel av Sabaton som förövrigt är hela familjen Carlssons favoriter just nu...

söndag 17 februari 2013

Varken bättre eller sämre, snarare tvärt om!

Det är lite så det känns just nu. Jag har fredag och lördag försökt leva "som vanligt" med allt det som hör till när man är mamma, städa, tvätta, följa barn på aktiviteter, laga mat osv. Detta har resulterat i smärta och obehag i rygg och ben.

Fredag så följde jag Maja till stan då hennes fritids skulle vara med på lite "mellojippo" och sjunga och dansa. Då blev det även lite vandrande i affärer för att de skulle få hitta nått snygg till kvällen. Kvällen spenderade vi på Skellefteå kraft arena för att se genrepet av melodifestivalens deltävling 3. En del stående för att köa, en del gående för att komma till sin plats och sen sittande i drygt 2,5 timma på en mycket hård och obekväm "stol". Resultatet = smärta från topp till tå och framförallt på höger sida!

Lördag började jag dagen med en 30 minuters promenad på promenadbandet och sen passade jag på att städa nedervåningen när jag ändå "var i gång"... Fixade middag och tog bort disk osv. Resultat = smärta och krypande/brännande från ländryggen och ner i foten på höger sida!

I dag, söndag, har jag i princip bara hunnit börja med tvätten och redan nu har jag samma känsla som i går kväll i höger sida från ländryggen och neråt + ont i axlar och nacke.

På tisdag ringer läkaren för att höra hur det är då sjukskrivningen går ut på onsdag. Vad ska jag då svara? Det känns någorlunda "bra" när jag inget gör, smärtstillande läkemedel hjälper föga, akupunktur hjälper inte alls... Lägg då till att jag blir galen av att bara vara hemma, får ångest över ekonomin som förmodligen kommer att tokkrascha pga detta... Så jag säger alltså INGENTING, biter i hop och fortsätter jobbar heltid typ.

Jag har lite svårt att acceptera att min kropp är så "fucked up" som den är. Speciellt när jag inte vet helt hundra vad det är som är fel och orsakar smärtan/obehaget. Jag vill ha svart på vitt för att kunna acceptera smärtan. Nu känns det lite som att jag bara "hittar på", att jag känner efter lite för mycket bara för att...typ. Äh...svårt att förklara! Känner mig totalt värdelös!


torsdag 14 februari 2013

Alla hjärtans dag!

En dag att vara extra vänlig... Jag överraskade min flickor med att ha köpt biljetter till genrepet av deltävling 3 av Melodifestivalen här i Skellefteå. Så i morgon kväll ska vi dit och ha det mysigt!

Lite trist dock att Maja ska behöva vara så himla ledsen som hon är. Hon har fått veta att hennes bästa kompis kommer att flytta nästa söndag, och så allt tjafs och bråk som är med Jesper. Hon har det verkligen inte lätt just nu...min lilla stortjej! Det skär i mammahjärtat att se henne så ledsen och gråta och vara arg för allt och inget pga detta. Därför hoppas jag att kvällen i morgon kommer att bli extra speciell för henne!

Själv mår jag också skit! Smärta från ryggen ner i höger ben och vi uppe i axlar/nacke... Känner mig sjukt nere och inget känns roligt, orkar ingenting fast jag har massor som borde göras. Har mycket tankar och funderingar om hur det kommer att bli här framöver med jobba osv. Känns så jävla osäkert att jag vet inte var jag ska ta vägen. För med jobbtankarna kommer ju då pengatankarna...och då kommer ångesten som ett brev på posten... :s Fy fan! Varför är man inte född till miljonär?!

Det märks i alla fall att jag mår som jag gör... För ju sämre jag mår, desto shoppar jag! Det är som att jag tror att det ska få mig att må bättre, men det gör det inte...snarare tvärt om!

Det är nog liiiiite för mycket för mig just nu... Borde kanske se till att få komma och prata med nån kurator eller så. Men nu har vi ju ingen på hälsocentralen här...så jag vet inte vart man ska vända sig då.

Jaja, nu ska jag då försöka se fram emot en trevlig kväll med mina små prinsessor!

måndag 11 februari 2013

Det känns som allt faller

Hela min livssituation börjar vara för mycket nu...det känns som om bubblan snart brister, bägaren rinner över, allt faller.

Jag hade sådana förhoppningar om att livet skulle bli så bra när jag var klar sjuksköterska, att jag lättare skulle få jobb. Visst, jobb fick jag! Men att köra 9 mil enkel väg och vara borta från familjen är inte ett drömscenario, utan snarare en mardröm. Får fortsätta om jag vill, men familjesituationen tillåter det inte. Visst, vi skulle kunna packa och flytta till Piteå med allt vad det innebär... Bort från våra vänner, barnens trygghet, svärmor och svärfar. Det skulle innebära att vi ALDRIG skulle ha någon barnvakt, börja om att bygga upp ett nätverk runt om oss osv... Nä det är det inte värt! Nu kommer det i stället bli så att jag kommer att kämpa på som springvikarie i kommunen. Hörde rykten om omorganisation och att det skulle bli sämre...blablabla. Känns ju positivt!

Studier på halvtid innebär att jag inte kommer att ha rätt till stämpling heller. Bra! Borde ha kollat upp det innan kanske... Jaja! Får väl skylla mig själv.

Känner mig totalt värdelös, jag är nog den av oss som gick ut förra året som det gått sämst för på jobbfronten. Så klart, mästaren på att vara sämst!

Sämst på att vara mamma är jag också. Tjafsen och bråken bara eskalerar här hemma. Ingen ordning på någonting. Barnen skriker åt varandra och åt oss och vi åt de. De surar och kallar mig för fula saker och säger hur dum och elak jag är. Jag gör allt för att det inte ska vara så, men lik förbannat så blir det så.

Jag kan inte skylla allt på J och hans autismdiagnos, även om det är en stor del. Vi väntar på hjälp för att kunna hantera vardagen kring detta, men det verkar dröja. Jag mår skit och min värkproblematik blir bara värre och värre. Men ändå så biter jag ihop och utåt sett så ser allt så bra ut... Egentligen så vill jag bara låsa in mig och inte gå ut. Det är ett helvete att gå och handla, eller lämna/hämta barnen för då träffar jag folk...och kan få frågan hur det är och måste då ljuga! Att jag har ont kan jag säga, men inte hur jag mår i övrigt.

Det bubblar inom mig, känslor jag inte vet vad jag ska göra av... Kan inte släppa ut de någonstans. Det har helt enkelt blivit FÖR mycket sista tiden...eller kanske t o m sista åren. Jag vet faktiskt inte hur länge jag känt så här.

Det finns så mycket jag vill, men aldrig kommer att kunna göra. Det känns som om jag står vid en flervägskorsning och har inte en susning om vilken väg som är den rätta att ta i livet...det är för många att välja och bara EN är den rätta. Alla de andra är farliga vägar...

JA, jag vet! Jag är bitter!!! Men läs inte bloggen då för helvete!

tisdag 5 februari 2013

Nått positivt också!

Måste ju skriva nått positivt också... Kan meddela att familjen Carlsson väntar tillökning. I slutet av denna månad åker vi till Umeå och hämtar hem en liten dvärgvädurs kanin.

Proximas Carolous Rex (Kung Carl, Calle)
Jag blev så kär när jag såg honom att jag inte kunde låta bli ;) Ovanliga va? Trollmamma i ett nötskal :p

2 veckor

Det är så länge jag blev sjukskriven vid mitt läkarbesök idag... Efter lite klämmande, kännande, reflexkollande osv så tyckte hon att det tyder på ett diskbråck även i ländryggen. Vila och lätt aktivitet och inget jobb de kommande 2 veckorna då alltså.

En liten lättande suck drar jag nog. För det har känts olidligt i rygg och ut i armar och ben senaste tiden. Så nu kanske jag hinner i kväll mig själv på fler plan!

Så vila och skolarbete blir det för mig... Tur jag kan ligga i sängen och läsa och göra uppgifter på datorn ;)

måndag 4 februari 2013

För vem gör jag det?

För vem är det jag biter i hop? Inte då för mig själv i alla fall... Kraschar gång på gång när jag är ensam. Fortsätter att plåga mig själv fast kroppen egentligen säger STOPP!!! Men lyssnar jag på den? Nej då, inte alls. Den smärtan hela tiden och protesterar på andra sätt...

Hatar när jag får frågan hur jag trivs, för då måste jag ljuga... Svarar att jag älskar att vara sjuksköterska men hatar att vara borta från familjen. Det är i alla fall inte lögner. Men jag trivs egentligen inte med jobbet där på rättspsyk. Det är för jobbigt för mig just nu...inte fysiskt, men psykiskt. Träffar på för mycket "skit" som jag egentligen inte orkar "ta itu med" just nu. Känner att mitt eget mående inte är på topp och att då "ta hand om andras skit" går fan så trögt.

Situationen hemma är jobbig. Vi försöker få vardagen att gå i hop. Men jag är borta typ jämt, och när jag väl är hemma har jag ingen energi och bara det som jag absolut måste. Vi får ingen vidare struktur på rutiner och så kring J...eller resten av familjen. Vilket innebär att livet är ett ständigt kaos. Ett ständigt kaos och denna kropp går absolut inte ihop, så mycket har jag nu insett. Frågan är bara om jag ska fortsätta att bita i hop de dagar jag har kvar att jobba...eventuellt bara 11 st om det går som jag hoppas.

Jag mår nog inte så bra...men har så svårt att erkänna det för mig själv. Trots att tårarna bubblar upp allt för ofta. Ibland måste jag lossas att jag fått skräp i ögonen så ingen ska tro något annat...
Kroppen säger i från fysiskt. Jag har konstant ont, framförallt i ryggen. Det strålar både uppåt och neråt och inget hjälper... Ska träffa doktorn i morgon för detta, smärtan alltså. För det andra, det finns ju inte! Det är ju bara jag som är en vekling!

Tänka sig, jag är expert på att ge andra råd...men att själv följa de är en omöjlighet. Jag ska/måste ju vara stark! Jag är ju sjuksköterska, fru, mamma till ett barn med autistiskt syndrom och två stycken till underbara barn, syster och godman till en bror med lindrig utvecklingsstörning och dotter ("mamma") till en lätt dement mamma...

Inte kan jag bryta ihop! Nä för fan bit ihop!!! Det finns de som har det värre... Det här är ju bara en fis i rymden!

torsdag 24 januari 2013

Bit ihop eller bryt ihop?

Den stora frågan nu är om jag ska bita ihop eller bryta ihop... Jag har så jävla ont i min kropp, framförallt ryggen och huvudet, trötthet som inte verkar gå sova bort, konstig känsla i kroppen och allmänt nere. Det är ett helvete att vara borta från familjen, det är hemskt att fara och sen komma hem... Ensamheten som jag måste stå ut med när jag är borta och jobbar är nog den värsta man kan tänka sig...pratar för mig själv för att inte bli galen :p

Bita ihop till jag jobbat klart, eller bryta ihop här och nu? Vet fan inte vad jag ska ta mig till... Samvetet säger bit ihop och "rid ut stormen" för de "behöver" dig men min kropp börjar protestera. Är det värt det???

En stor stress i allt detta är J och diagnosen som vi ska "växa in i". Så mycket jag vill ha gjort, men INGEN tid att göra det... Allt blir bara så fel! Jag blir tokig snart!!!!!!

fredag 18 januari 2013

150%

Från och med måndag så har jag 150% sysselsättning :p Jobbar heltid och pluggar deltid... Fritid, det har jag ändå ingen så det blir ingen större skillnad :p

Påbörjar en vidareutbildning, specialistsjuksköterska Vård av äldre. Läser på distans och halvfart så det ska bli kul. Några gånger under våren kommer jag att måsta flyga ner till Stockholm för att det är obligatoriska träffar på Karolinska Institutet, och det gör mig inget.

Sen så är det nu bestämt att jag inte kommer att fortsätta i Öjebyn. Det är inte ens säkert att jag kommer att fortsätta ända till 31 mars, ska prata med enhetschefen på måndag och höra om det är ok att jag bara är kvar till slutet på februari... Det är alldeles för jobbigt med allt pendlande och att vara borta hemifrån. Jag hinner INGET när jag är hemma och familjen blir lidande.

Hemma så kämpar vi på med allt kring J. Hade träff med skolan i tisdags och psykologen var med via telefon och återgav sitt resultat av utredningen. Jag hade fattat helt fel, det är inte Asperger, utan det är Autistiskt syndrom som J har. Det var visst en viss skillnad på dessa...men ändå inom samma typ av funktionshinder.
Håller på att bygga upp ett schemasystem och rutinschema för honom. Hittills så har det fungerat bra och han följer de och får "belöning" som han i sin tur kan använda till att "betala" när han vill låna min bärbara eller vår iMac.

I morgon ska han vara med farmor och jag och tjejerna ska på stan och se om vi hittar nått kul att shoppa, kanske blir det även att äta/fika på stan ;) Länge sedan jag och tjejerna hade "egentid" och bara hade det trevligt...

söndag 13 januari 2013

Det är jobbigt nu...

Det är väldigt jobbigt nu...jag vet inte hur jag ska orka. Att vara borta från familjen så mycket som jag är/har varit nu tär på mig. Jag hinner inte mer än komma hem så ska jag i väg igen. Gör bara det som är det absolut viktigaste och måste överlåta resten till Magnus. Har ett otroligt dåligt samvete och mår inte alls bra av det här... Jag vill vara hemma och hjälpa till att få någon ordning på vardagen för Jesper framförallt. Hinner liksom aldrig ta itu med alla mina idéer och saker som ska göras.

I morgon måste jag prata med enhetschefen och berätta att jag inte kommer att vilja fortsätta efter 31 mars och förklara varför. Jag kan inte låta de tro att jag ska vara kvar...det är bättre att de får chansen att hitta någon annan sköterska som bor närmare än mig. För min och familjens skull så kan jag inte fortsätta, det är bara så! Hade jobbet varit närmare så hade jag absolut fortsatt, för trivs det gör jag! Men jag mår inte bra att vara borta från mina nära och kära... De första två veckorna var det skönt, men nu är det enbart jobbigt!

Jag har sökt jobb i Skellefteå och hoppas så klart att jag ska få det, och jag har pratat med en boendechef där jag har varit om att jag vill vara där i sommar och kan jobba från 1 april ;) Hoppas, hoppas, hoppas...

Jag vet, jag borde vara glad att jag har ett jobb...och visst är jag väl det. Men det är inte värt det om det ska kosta mig mitt mående och att jag aldrig hinner leva som jag vill. Att vara trebarnsmamma, jobba på annan ort, ha ett barn med AS osv är fan inte lätt... Känns som om min situation är som gjord för att krascha...hårt och brutalt i den berömda väggen. Den närmar sig fortare än man kan ana...