Det känns som allt faller

Hela min livssituation börjar vara för mycket nu...det känns som om bubblan snart brister, bägaren rinner över, allt faller.

Jag hade sådana förhoppningar om att livet skulle bli så bra när jag var klar sjuksköterska, att jag lättare skulle få jobb. Visst, jobb fick jag! Men att köra 9 mil enkel väg och vara borta från familjen är inte ett drömscenario, utan snarare en mardröm. Får fortsätta om jag vill, men familjesituationen tillåter det inte. Visst, vi skulle kunna packa och flytta till Piteå med allt vad det innebär... Bort från våra vänner, barnens trygghet, svärmor och svärfar. Det skulle innebära att vi ALDRIG skulle ha någon barnvakt, börja om att bygga upp ett nätverk runt om oss osv... Nä det är det inte värt! Nu kommer det i stället bli så att jag kommer att kämpa på som springvikarie i kommunen. Hörde rykten om omorganisation och att det skulle bli sämre...blablabla. Känns ju positivt!

Studier på halvtid innebär att jag inte kommer att ha rätt till stämpling heller. Bra! Borde ha kollat upp det innan kanske... Jaja! Får väl skylla mig själv.

Känner mig totalt värdelös, jag är nog den av oss som gick ut förra året som det gått sämst för på jobbfronten. Så klart, mästaren på att vara sämst!

Sämst på att vara mamma är jag också. Tjafsen och bråken bara eskalerar här hemma. Ingen ordning på någonting. Barnen skriker åt varandra och åt oss och vi åt de. De surar och kallar mig för fula saker och säger hur dum och elak jag är. Jag gör allt för att det inte ska vara så, men lik förbannat så blir det så.

Jag kan inte skylla allt på J och hans autismdiagnos, även om det är en stor del. Vi väntar på hjälp för att kunna hantera vardagen kring detta, men det verkar dröja. Jag mår skit och min värkproblematik blir bara värre och värre. Men ändå så biter jag ihop och utåt sett så ser allt så bra ut... Egentligen så vill jag bara låsa in mig och inte gå ut. Det är ett helvete att gå och handla, eller lämna/hämta barnen för då träffar jag folk...och kan få frågan hur det är och måste då ljuga! Att jag har ont kan jag säga, men inte hur jag mår i övrigt.

Det bubblar inom mig, känslor jag inte vet vad jag ska göra av... Kan inte släppa ut de någonstans. Det har helt enkelt blivit FÖR mycket sista tiden...eller kanske t o m sista åren. Jag vet faktiskt inte hur länge jag känt så här.

Det finns så mycket jag vill, men aldrig kommer att kunna göra. Det känns som om jag står vid en flervägskorsning och har inte en susning om vilken väg som är den rätta att ta i livet...det är för många att välja och bara EN är den rätta. Alla de andra är farliga vägar...

JA, jag vet! Jag är bitter!!! Men läs inte bloggen då för helvete!