För vem gör jag det?

För vem är det jag biter i hop? Inte då för mig själv i alla fall... Kraschar gång på gång när jag är ensam. Fortsätter att plåga mig själv fast kroppen egentligen säger STOPP!!! Men lyssnar jag på den? Nej då, inte alls. Den smärtan hela tiden och protesterar på andra sätt...

Hatar när jag får frågan hur jag trivs, för då måste jag ljuga... Svarar att jag älskar att vara sjuksköterska men hatar att vara borta från familjen. Det är i alla fall inte lögner. Men jag trivs egentligen inte med jobbet där på rättspsyk. Det är för jobbigt för mig just nu...inte fysiskt, men psykiskt. Träffar på för mycket "skit" som jag egentligen inte orkar "ta itu med" just nu. Känner att mitt eget mående inte är på topp och att då "ta hand om andras skit" går fan så trögt.

Situationen hemma är jobbig. Vi försöker få vardagen att gå i hop. Men jag är borta typ jämt, och när jag väl är hemma har jag ingen energi och bara det som jag absolut måste. Vi får ingen vidare struktur på rutiner och så kring J...eller resten av familjen. Vilket innebär att livet är ett ständigt kaos. Ett ständigt kaos och denna kropp går absolut inte ihop, så mycket har jag nu insett. Frågan är bara om jag ska fortsätta att bita i hop de dagar jag har kvar att jobba...eventuellt bara 11 st om det går som jag hoppas.

Jag mår nog inte så bra...men har så svårt att erkänna det för mig själv. Trots att tårarna bubblar upp allt för ofta. Ibland måste jag lossas att jag fått skräp i ögonen så ingen ska tro något annat...
Kroppen säger i från fysiskt. Jag har konstant ont, framförallt i ryggen. Det strålar både uppåt och neråt och inget hjälper... Ska träffa doktorn i morgon för detta, smärtan alltså. För det andra, det finns ju inte! Det är ju bara jag som är en vekling!

Tänka sig, jag är expert på att ge andra råd...men att själv följa de är en omöjlighet. Jag ska/måste ju vara stark! Jag är ju sjuksköterska, fru, mamma till ett barn med autistiskt syndrom och två stycken till underbara barn, syster och godman till en bror med lindrig utvecklingsstörning och dotter ("mamma") till en lätt dement mamma...

Inte kan jag bryta ihop! Nä för fan bit ihop!!! Det finns de som har det värre... Det här är ju bara en fis i rymden!