Det är jobbigt nu...

Det är väldigt jobbigt nu...jag vet inte hur jag ska orka. Att vara borta från familjen så mycket som jag är/har varit nu tär på mig. Jag hinner inte mer än komma hem så ska jag i väg igen. Gör bara det som är det absolut viktigaste och måste överlåta resten till Magnus. Har ett otroligt dåligt samvete och mår inte alls bra av det här... Jag vill vara hemma och hjälpa till att få någon ordning på vardagen för Jesper framförallt. Hinner liksom aldrig ta itu med alla mina idéer och saker som ska göras.

I morgon måste jag prata med enhetschefen och berätta att jag inte kommer att vilja fortsätta efter 31 mars och förklara varför. Jag kan inte låta de tro att jag ska vara kvar...det är bättre att de får chansen att hitta någon annan sköterska som bor närmare än mig. För min och familjens skull så kan jag inte fortsätta, det är bara så! Hade jobbet varit närmare så hade jag absolut fortsatt, för trivs det gör jag! Men jag mår inte bra att vara borta från mina nära och kära... De första två veckorna var det skönt, men nu är det enbart jobbigt!

Jag har sökt jobb i Skellefteå och hoppas så klart att jag ska få det, och jag har pratat med en boendechef där jag har varit om att jag vill vara där i sommar och kan jobba från 1 april ;) Hoppas, hoppas, hoppas...

Jag vet, jag borde vara glad att jag har ett jobb...och visst är jag väl det. Men det är inte värt det om det ska kosta mig mitt mående och att jag aldrig hinner leva som jag vill. Att vara trebarnsmamma, jobba på annan ort, ha ett barn med AS osv är fan inte lätt... Känns som om min situation är som gjord för att krascha...hårt och brutalt i den berömda väggen. Den närmar sig fortare än man kan ana...