Måste förtydliga

Skrev ju i går kväll om jag känner mig ensam osv. Det är inget jag kommit på de senaste dagarna eller så, det är snarare nått som suttit i väldigt länge. Kunde knappt somna i går och har sovit väldigt dåligt i natt för att jag har legat och tänkte på det här...

Redan som liten så var det så att jag dög bara som kompis då ingen annan hade tid. Var som en slags reserv under många, många år. Det var väldigt mycket ensamhet för mig då... Det kändes som om vad jag än sa så var det fel, de skrattade åt mig och gjorde sig löjlig över det jag sagt. Till råga på allt så var det väldigt många, då de som var äldre än mig, som i princip mobbade mig pga av min storebror som man sa var "speciell" eller "udda". Nu skulle man nog säga lindrigt utvecklingsstörd...

Jag var under hela min uppväxt väldigt blyg och ville inte störa eller vad man ska säga. Satt mest tyst för att det inte skulle bli fel då jag pratade... Att jag överhuvudtaget blev tillsammans med Magnus för si så där 14 år sen är fan ett under...fattar inte hur det gick till...
Då jag gick sista terminen på gymnasiet började jag förändras och började våga prata mer. Vi flyttade från Arvidsjaur under första halvåret 2001 och jag tänkte att det här kommer att bli en nystart för mig.

Visst var det en nystart. Ingen visste vem jag var, ingen hade en förutfattat mening om mig och det kändes bra. Men det dröjde ändå till 2005 innan jag hittade vänner... Visst jag hade en som jag umgicks med liiiite då Jesper var nyfödd, men hon flyttade från stan under början av 2004. Så totalt så har jag väl 2 vänner som jag umgåtts med... Nu är det väl bara 1 som jag umgås med...

Så det är inte konstigt att jag känner mig ensam! Sen har jag blivit så igen att jag vill helst inte störa, jag vill inte vara till besvär. Jag väntar helt enkelt på att bli tillfrågad...

Sen har jag ingen aning hur man skaffar nya vänner då man är i den här åldern...och dessutom har 3 vilda barn... Jag är ingen som går ut och festar, så jag är nog ganska tråkig... Visst jag går skola nu och har många klasskompisar, men jag känner mig inte riktigt "hemma" där. Som om jag inte passar in...precis som då jag var liten.

Fick en fråga av en killarna där jag jobbar om jag inte har många kompisar, för det har ju typ alla tjejer. Men näää...jag har ju inte det. Att sen även få höra från ett medium att hon ser att jag känner mig ensam...flera gånger...gör det mer påtagligt...

Kan även tänka på de gånger jag varit på öppna förskolan då barnen var mindre...inte ens där har jag känt mig välkommen. Har inte känt just någon och då har det varit svårt att "ta sig in" i gruppen. Då har jag hellre valt att stanna hemma och varit ensam...

Tror att mycket av det som hänt den sista tiden, bla med tjafs från en som jag sett som en syster, har gjort att jag mår så dåligt som jag gör. Mitt självförtroende har helt enkelt fått sig en ordentlig törn. Har nog aldrig känt mig så nedtryckt som efter jag läst det mailet...

Nä...torka bort tårarna och göra frukost till barnen... Nu har jag avslöjat sanningen om mig själv...den ensamma sanningen...