Ensamhet

Ni må tycka jag låter tjatig eller bitter eller vad fan som helst...men vissa dagar är riktigt pissiga. Satte mig här i kväll och googlade på ensamhet och hittade faktiskt detta på vårdguiden:

"Trots att man i en storstad lever tätt inpå varandra är det många som ändå känner sig ensamma. Människor springer förbi varandra på gatorna och ingen frågar vem du är eller hur du mår. Du är helt anonym. I en värld där det verkar viktigt att vara omtyckt och populär kan det kännas svårt att erkänna att man känner sig ensam och längtar efter gemenskap.

Ibland känns det som om ingen lyssnar på en eller över huvud taget ser en. Andra gånger känns det som om ingen förstår, även om de försöker lyssna. Upplevelsen av ensamhet behöver inte ha med yttre omständigheter att göra. Du kan lida av ensamhetskänslor trots att du har människor omkring dig.

Många av oss kan då och då känna oss otillräckliga när det gäller att skapa relationer. Du kanske är blyg och håller dig för dig själv, fastän du längtar efter gemenskap. Eller också försöker du träffa vänner och bygga relationer, men känner inte att det lyckas."

Hjälp vad jag känner igen mig i det där...det är ju så det är för mig... Riktigt jälva jobbigt faktiskt!

Tro mig, jag försöker och försöker...men det är inte lätt.

I kväll har jag känt glädje för en kort sekund...eller kanske ska säga någon liten minut med nått vackert att titta på. Tack och gonatt!